Kalaset igår var jättetrevligt. Barnen höll sig lugna och sparade på raslöshets-gnället fram tills precis innan hemgång. Och Leon var lyrisk över födelsedagssångs-sjungandet á la sin egen version "här kommer eva" (ja må han leva)

Efteråt åkte vi vidare hem till mamma och tanken var att vi och morbror med familj skulle sova där, men en av mina småkusiner blev magsjuk under kalaset så den planen grusades för deras del. Men det finns inget som skrämmer mamma mer än att inte kunna gå till jobbet på grund av sjukdom, så pass att till och med whiskeyn korkades upp. Bakterier skulle dödas och plötsligt var det angeläget att jag och lillebror skulle ta oss en sup;) det brände vill jag lova.

Har precis pratat med min bror i telefon, han ringde från indien där han ska bo i en månad framöver. Han har varit sjuk de senaste tre åren men ingen läkare har kunnat hitta felet. Nu har han gett upp hoppet om hjälp i Sverige och ska bo på ett behandlingshem där i södra indien. Jag hoppas verkligen att det här funkar nu. Det är inte roligt att behöva se den man delat alla sina barndomsminnen med tyna bort...


Här hemma ska vi snart bege oss iväg på 60-årskalas. Kommer vara borta tills i morgon så jag reserverar mig för eventuell kass uppdatering.

I eftermiddags var vi på den barngympa jag nämnde tidigare i veckan att vi tänkte att Leon skulle börja gå på.

Det funkade inte alls. Redan vid samlingen sket det sig. Att få Leon att sitta still i en gympasal visade sig ju vara stört omöjligt. Från minuten vi kom in där stängde han av allt och bara sprang. Det var en enkla grejjer, hoppa till musik och stanna när den slutar, sedan en hinderbana med kullerbyttor, och annat traditionellt. Men bara det att banan skulle följas åt ett visst håll och att byta mellan olika saker blev för mycket. Så han sprang och vi sprang. Hämta tillbaka till gruppen och intruera. Som att kommunicera med en vägg.

Och såklart blev han arg. Men när springet började förstöra för övriga gruppen fick det vara nog och vi åkte hem. Det var flera andra i samma ålder men Leon är uppenbarligen inte mogen för det här, så vi får nog lägga ner det hela. Känns ganska bortkastat att betala avgift när han ändå inte är intresserad av själva aktiviteterna eller kan ta ens de enklaste instruktioner utan att få spel.


Mest stör det mig att jag satt upp så höga förväntningar, det hade varit behövlligt även för mig/hans far att ha någonting roligt ihop med honom. Men vi har lite att jobba med först, så nästa termin, kanske...

Vi gav mannen och fadern i huset sovmorgon i morse och spenderade förmiddagen på öppna förskolan. Har tänkt börja gå dit oftare, nu när jag har fredagarna fria. Förut var det mer krävande att vara där än hemma - Leon var på allt och alla - och Lea fick panik av allt annat än min famn. Det är lite svårt där också, för det är så litet, ett enda stort rum bara, så man kan inte gå undan någonstans. Ur den aspekten saknar jag de öppna förskolorna vi gick till i Karlskrona när Leon var liten...

Men så kan det nog vara nyttigt, för mig då, att inse att mina barn faktiskt inte är vildast i stan. Med risk för att vara aningen favoriserande kan jag nog säga som så att det var ett par stycken som överskuggade dem där idag. Kanske börjar den här socialiceringsbiten ta sig nu ;)

Jag måste ha ett jobb i sommar. Eller faktiskt har jag börjat fundera på att leta efter något extra redan nu, men framförallt inför sommaren. Vad ska man annars leva av, när studiebidraget dras in?

Leta jobb är ju alltid lika kul... Riktigt humörhöjande. Eller inte riktigt. Har man nästlat sig egenom alla krav på erfarenhet (givetvis i en omfattning som jag har knappt en tiondel av) kvalifikationer och körkortskrav för de mest bisarra arbetsuppgifterna finns det ju inte mycket att hurra för i mitt läge direkt. Ibland hittar jag något som matchar min utbildning perfekt, men så var det det - fem terminer kvar...

Och så läser jag det här om den framtida arbetslivsprognosen:

Ja men tack då. Däremot beräknar man att det om arton år kommer saknas 170 000 utbildade inom vårdyrkena. Men kan man ju undra - spelar det verkligen någon roll hur många som utbildar sig till sådana yrken när det ändå är där det tycks vara första stället i offentlig sektor man drar ner på personalen när det krisar? 

Äh, nu har jag bytt bana av inte bara en utan flera anledningar och bestämt mig för att det här SKA gå helt enkelt.

Kommer hem till en man däckad på soffan, sjuk, och två galna barn. Blev minst sagt överfallen. Både av de sistnämnda och av röran här hemma. Ständigt detta kaos. Hur gör andra för att hålla det så himla fint och städat hela tiden? (den bilden man får via bloggar) Dammsuger varannan dag och och plockar hela tiden. Disken ska vi bara inte tala om... Skulle jag försöka hålla samma standard som många andra skulle jag få offra mina kvällar, så nää...

Att förvaring är A och O är ju visserligen en nyckel i det hela. Vi har fortfarande inte ersatt den bokhylla vi förlorade i flytten för ett år sedan, att få var sak på sin plats blir således svårt och en hel del prylar blir därmed dömda till ett nomadliv i lägenheten. Man går och väntar på att det en dag mirakulöst ska finnas en extra tusenlapp på kontot, men när det kommer hända är ju frågan.

Hur ofta städar ni?

Lea har sedan strax innan jul intresserat sig för rörliga bilder. TV (och youtube) och faktiskt titta på det. Och jag fattade inte det förut, men uppenbarligen är det ju något med den där först till synes innehållslösa Drömmarnas Trädård som lockar? För Lea är numera helt tokig i Makka Pakka och pratar varmt om den hela tiden ;)

När jag tänker på det där med barn och leka krig kan jag inte minnas att jag själv någonsin gjorde det. Inte för att jag varit ett lugnt barn, men det intreserade mig inte. Jag var destruktiv på andra sätt. Det är egentligen lite av ett tabuämne för mig, mest för att jag inte kan förstå varför, men när jag var mellan fyra och nio år hände det att jag skadade mig själv på olika sätt med flit. Jag hade en stark fascination för skador och sjukhus som liten. Minns till exempel att jag kunde hålla på med så sjuka grejjer som att på olika sätt få mig själv att svimma, vidare detaljer kring det kan vi dock låta vara osagt. Någonstans var jag säkert påverkad av något. Har vaga minnen av att vissa scener ur filmen snövit hade med det hela att göra. Hon var ju väldigt smal. Om jag drog in magen och andades väldigt lite, blev jag också sådär smal, märkte jag... Det kulminerade i nioårsåldern när jag en sommar åkte fram och tillbaka på kontroller efter att hela tiden klaga över magsmärtor. Det märkliga är att jag inte minns någon egentlig smärta.

Fejkade jag? Jag har ingen aning. Jag förstår mig inte på vissa sidor av mig själv som barn alls. Lite ironiskt känns det ju att som friskt barn under normala levnadsförhållanden hålla på sådär - och sedan hela tonåren och framåt ha verkliga orsaker att söka vård. Den tiden kunde ju använts så mycket bättre menar jag.

När man pratar om att barndomen är bekymmerslös så känns det nästan som ett hån. Tänk dig att ha så mycket funderingar och tankar men att inte ha mognaden att hantera dem? Jag har aldrig haft så mycket ångest som under vissa perioder som liten. Ofta var jag övertygad om att det skulle bli världskrig och att jag skulle dö. Allt skulle gå under. Ett tag i första klass grät jag varje kväll för att jag var säker på att vi skulle bli bombade (vet inte om det hade något att göra med min farmors berättelser från när hon flydde till Sverige kring andra världskriget, eller att jag umgicks med många nyanlända barn från balkan?) Jag blev inte lugn förrän mamma lovat att täcka för alla fönster med handukar. Ingen fick se att det kom ljus från vår lägenhet för då var allt över.


Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Plötsligt minns man bara. Kanske bara än en gång konstatera att jag är väldigt nöjd över att ha blivit vuxen?

I morse efter att vi lämnat barnen hade vi möte med deras inskolningspersonal. Vi pratade om Leon, men även om barnen i allmänhet.

Jag är så glad att barnen har henne, hon ser dem verkligen. Hon känner dem bra mycket mer än många av barnens släktingar (vilket talar en del det med, men det kan vi ta en annan gång) Hon tar upp problem utan att anklaga och är verkligen mån om dem.

Många barn "skärper sig" på dagis och när föräldrana sedan hämtar dem släpper de allt. Leon är likadan oavsett, han är inte särskilt hämmad. Det kan ju vittna om ett tryggt barn å ena sidan, å andra sidan saknar Leon viss känsla för empati. Och det är den biten vårt samtal idag cirkulerade kring.

Att det är faser och trots bidrar ju med sitt, men samtidigt har Leon alltid varit sån här. Det är intressant, för de är ju som sagt så olika, han och Lea. Medan hon låser sig och blir tillbakadragen när hela barngruppen är samlad blir Leon helt stimmig och tappar koncentrationsförmågan helt. Det är svårt att få med honom i aktiviteter för han har inte så mycket av den där nyfikenheten kring vad de andra barnen gör, det är helt enkelt svårt att få med Leon i vi-tänket. Samtidigt är han ju väldigt fysisk och, berättade hon, när han väl ville kunde han komma och pussa och krama henne och vilja gosa. En så nära kontakt var ändå ganska ovanlig hos de flesta barnen.

Idag pratade vi som sagt mest allmänt, längre fram ska vi få lite mer konkreta råd av barnpsykologen som de samarbetar med (hon är väldigt bokad så det tar sin tid) det känns bra ändå, för skulle vi bara bitit ihop och tänkt att det här vore en fas, så skulle vi kanske vant oss vid att han helt enkelt är "bråkig"...

Varje dag passerar jag lågstadieskolan här bredvid, ibland flera gånger om dagen och ofta råkar de har rast samtidigt. Och ofta innebär denna rast en massa tjut och stoj, en massa "jag ska döda dig" och härmanden av vapenljud. I ett hörn sitter någon som antagligen blivit "dödad" och hänger med huvudet.

Den där gråa massan. Alla deppklädda pojkar som ju bara måååste få ur sig sin aggressivitet. Allt dom har sett på tv och i spel. Kalsongmorsan skriver om just det. Varför behöver de få de ur sig? Varför behöver de få det i sig från första början?

Jag har ett par bröder. Ett par kusiner och dessa har i sin tur en massa kompisar. När vi var små kollade man på star wars.  På  vilket sätt är Star wars intressant för en sexåring? Den handlar i grunden om politik, de sitter och förhandlar och använder konstiga ord. Därimellan slåss de. Filmen är visserligen inte särskilt blodig, men hade man tagit bort våldet hade större delen av den faktiska handlingen försvunnit. Och där sitter en sexåring och en fyraåring och hämtar inspiration.

Och vad gör de sedan? Jo hade man tittat på film sådär mitt på dagen hemma hos oss fick man bota detta genom att vara ute ett par timmar. Så då skulle det fäktas, och dödas och ja... någon fick alltid ganska ont. Det tar alltid emot när jag i tanken försöker se framför mig att Leon i framtiden springer där och pangar.


Så om vi säger så här: Min son (och dotter) kan glömma att det kommer få "skojdödas" någonting så länge de har mig som mamma. Jag är nämligen rättså trött på att låtsas som att våld är en normal del av en uppväxt. Det blir vad man gör det till. Barn behöver inte bearbeta det de inte upplevt.  Inga vapen och inga fula militärkläder. Jaga varandra och vanligt hederligt "tjuvochpolis" - absolut. Och jo, för min del får de gärna öva på politikbiten också ;)

Allt julrelaterat vill affärerna som förståeligt bli av med, så jag köpte med mig en hyacint för någon dag sedan. Den har redan slagit ut och doftar underbart. Bättre sent än aldrig, så här precis en månad senare. Är lite stolt över att jag på eget initiativ köpt en blomma, planterat den (hatar jord) och sedan faktiskt kommit ihåg att vattna den.

Idag var nog första gången på hela vintern jag frusit om fötterna. Det var riktigt kallt idag (det vill säga säkert bara någon enstaka minus, mycket för den här delen av landet) Mys! Det svåra är bara hur man ska klä sig. Får ta och rota fram alla maxiklänningar ur garderoben kanske.

Igårkväll sprang Leon fram och tillbaka mellan kökets ena ände och hallen i tjugo minuter. Lea försökte hänga på men hon är fortfarande inte riktigt där ännu (pingvin-gångstilen håller sig) Hon tog min hand och sa "pinga, mamma" så vi joggade där fram och tillbaka alla tre. Sktikul tyckte de!

Leons treårsdag närmar sig alltmer, och jag har längtat lite extra efter den eftersom det är från den åldern då barn börjar få tillträde till lite olika saker i samhället. Som fritidsaktiviteter till exempel. På fredag börjar Leon på barngymnastik! Något som jag hoppas kan göra något bra utav all hans energi.

Min mamma tipsade mig om något hon läst i den här bloggen för ett tag sedan. Blogginnehavaren skriver bland annat om en personlighetstyp som kallas HSP:

"Highly sensitive person, en person som är öppen för omgivningen och som ser detaljer fortare och enklare samt processar information på ett djupare plan än de som inte har HSP. De är väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas för blyghet."


"Det börjar tidigt, redan som barn var du säkert mycket medveten om din omgivnings signaler. Kanske hade du ett stort behov av att vistas ute i naturen och var extra känslig för starkt ljus och ljud. Det kan hända att omgivningen såg dig som blyg, väldigt rädd eller ”hyperkänslig”, men om de bara kunnat se in i ditt inre hade de sett något helt annat, nämligen ett barn med kreativitet, intuition och stor empatisk förmåga."


Det finns ingen vetenskaplig diagnos för det här i Sverige, men personlighetstypen finns ändå (dock är detta ingen diagnos i den bemärkelsen) Jag känner själv inte igen mig i det här, men mamma är sådan. Och nu tror hon att Lea "ärvt" det här. Jag har ju anat att Lea kanske varit en så kallad High Need Baby, det har varit ganska tydligt att den desperation hon visat när jag inte varit nära varit mer än bara en protest mot att det invanda försvann. Hon har lärt sig saker på ett iakttagande sätt som varit helt olikt Leons. Nu är hon ju dock bara ett år gammal så vad som är mammighet och personlighet är fortfarande lite luddigt. Men vi får väl se hur det artar sig. Om inte annat är det väl bra att ha i bakhuvudet, då jag börjar ana att jag fått två väldigt olika barn som kommer kräva två sorters uppfostran...

Gjort lite ärenden på stan och avslutade det hela med en fika. En fika med barnen inkluderade brukar ta ca åtta minuter. Sedan är festisen urdrucken och rastlösheten ett faktum. Men Maken fick sin efterlängtade semla och därmed alla nöjda.

Gillar ni semlor? Själv är jag inte jätte förtjust i mandelmassa och mår illa av grädde, vilket är synd för dom ser ju väldigt goda ut!

Börjar fundera lite över hur den här våren kommer bli egentligen? Tog mig nyss en titt på mitt schema och vet inte riktigt vad jag ska känna inför det...

Med min extrakurs läser jag följande denna termin: Juridik i offentsrättslig miljö, Miljörätt, Projektmetodik och så socialpsykologi som börjar senare under terminen. De två första är rena distanskurser, vilket innebär att fram tills mars kommer jag enbart ha sju lektioner på själva skolan i den tredje kursen. Det känns ju aningen glest kan jag tycka. Hade jag velat gå ett distansprogam hade jag ju valt det istället?


Såå vad ska jag fylla ut luckorna med? Ska jag behöva skaffa mig ett jobb?! ;)

Förra året lockade man läsare genom att försöka bräcka varandra genom flest antal barn i förhållande till lägst ålder (tolv år och fyrlingmamma!) Tittar man däremot på blogg.se´s förstasida nu har man på senare tid kunnat se att allt fler marknadsför sig genom att skylta med ett trasigt förflutet. Redan i bloggnamnet får man veta allt personen i fråga råkat ut för. Det är alltfrån att ha blivit övergiven till våldtäkt, misshandel och mordhotad.

Nu menar jag inte att det är fel, för de behöver säkert ventilera sig och bearbeta. Sådana bloggar drar ju läsare ganska snabbt men risken är ju att en person som redan mår dåligt får lite svårt att hantera  allt "stöd", som sedan kanske försvinner igen när de smaskiga detaljerna börjar sina...

Jag är ju inte så långt därifrån själv, min ålder, mina barn och mitt förflutna som ätstörd är ju en del av mig. Förut skrev jag mer om de åren och fick också flera positiva reaktioner av personer som känt sig hjälpta. Och då är det ju bra. Men det är svårt att skriva om det, inte känsligt för jag har passerat det nu, men svårt att berätta ojektivt utan att det går att dra "tips" ur det, och samtidigt vara ärlig. Men skulle det vara något ni undrar över så tveka inte att fråga!

... sägs det. Men när man som tjuotvååring hittar sitt första gråa hår på skallen - då är döden nära.

Nej men igår när jag borstade mitt hår upptäckte jag ett hårstrå som tycktes ha tappat allt pigment nere närmast huvudet. Det såg verkligen grått ut. Känns ju lagom kul när man äntligen fått håret i samma färg som utväxten så att man i framtiden inte skulle behöva färga det.

Eller ingen behöver ju färga sitt hår. Egentligen. Men ålderdomen är redan en tillräckligt stor del av livet, kan man skjuta lite på den förändringen så gör man ju oftast det. Jag ångrar att jag började färga så tidigt som redan i sjunde klass. Särskilt alla gånger jag blekt håret (när man bleker bryter man ner de naturliga pigmenten i håret, därför blir det så dassigt när det växer ut) Har man lite mörkare hår i grunden så blir man ju ofta grå tidigare också.


Mina föräldrar har varit helt eller delvis gråa så länge jag kan minnas. Pappa var helt grå och halvt flint när jag föddes. Han var då ändå "bara" dubbelt så gammal som jag var när jag blev förälder. Jag kan helt ärligt inte ens föreställa mig honom som ung och med en annan frisyr.

Men det är ju inte bara genestiskt. Man kan ju bli gråhårig på grund av stress, nedstämdhet eller oro också har jag hört? Och jag har ju inte mått så jättebra alla dagar på senare tid... Men tänk så blir man ännu mer deppig just för att man får gråa hår? Blir ju lite av en ond cirkel det där ;)

Efter gårdagens middag gick vi en runda på konstgalleriet intill. Gratis inträde och som jag fattade det "oetablerade utställare". Gjorde inte min skepsis mindre dock.

Dagens så kallade konst: Gethuvuden med skärp om halsen som hänger från taket. Alltså vafan? Vem kommer på den idén: Jag vet vi kapar några uppstoppade getter på mitten och låter relikerna dingla i ett rep! Och sedan på det tavla efter tavla som antingen var helt vit eller bara en massa kladd rent ut sagt. Jo jag har ju fattat att det tydligen är inne med sånt. Att hälla lite färg, alternativt spraya lite på måfå och tadda - konstnär! Det är lite som när jag gick en sportlovskurs i "datorhantering" under mellanstadiet och vi satt en vecka och lekte i paint. Men nu var det knappt ens det. Ett par oformliga blyertssträck är uppenbarligen the new shit.


Som halvskolad skådis stör sådant mig. Det må låta missunsamt och hårdraget, men nej allt kan inte bli konst. Tänk själv, om du övat mimiker, röstlägen och olika kroppsliga uttryck i flera år för att framföra ett känt stycke inför publik. Och så kommer en snubbe och ställer sig och rapar framför publiken och blir kultförklarad? Konst borde handla om hantverk, och att genom att vara verkligt skicklig på något väcka folks intresse och få dem att tänka efter. Ibland får man dock intrycket av att: ju mer stört, desto bättre.

Vi åkte aldrig till Helsingborg, det blev Lund istället, närmare och helt klart bättre enligt mig. Jag älskar Lund. Det är som att komma hem. Och så bodde jag ju faktiskt där min allra första tid i livet.

Åkte tillsammans med mamma på tåget och när vi kom fram gick vi och mötte upp min morfar och morbror med familj och gick och käkade på La Piazza, wallenbergare - mums! Vi satt där ett par timmar och när vi kom ut igen var hela stan vit, så härligt!

Leon hade en riktig kvalitets-pappa-dag här på hemmaplan. Nu känns det som att balansen är återställd. För nu.